fredag 21 december 2007
fredag 23 november 2007
Lägg ner Idol!
Idol är förmodligen det sämsta förbannadejävlaskithelvetesfanskapsdyngprogram som någonsin gjorts!
Okej det där var en brutal överdrift. Säg vad man vill om programmet, fjortisTV, falsksångsmaraton, allmänt skräp, eller vad som helst, det går ändå inte att komma ifrån att det är ett mycket välfungerande underhållningsprogram. Åtminstonde tyckte jag det ända fram till ikväll. Varför då? Jo lyssna noga här nu (eller läs om ni så vill):
Tanken med hela konceptet är att de ska ta fram en ny popstjärna. Då tycker man såklart att den som helt enkelt är bäst bör vinna. Men så ser inte verkligheten ut! Anledningen till det är att deltagarna röstas vidare genom tävlingen av svenska folket, så kallad demokrati. Demokrati är ett helt värdelöst system, men det är det bästa system som finns. Dock så finns det undantag, som t. ex Idol. Eftersom svenskar är mjäkiga, lama, och har en total oförståelse för "spelets regler" så röstar de i sammanhang som det här inte efter vad hjärnan säger, utan efter hjärtat. Då uppstår sympatiröster, t.ex röster till han som fick lite skit från juryn eller till hon som grinade lite snyggt framför kameran för att hon har varit med i Big Brother och därmed ofta blir dömd på förhand. Vad händer då? Jo, den som helt enkelt är bäst, som har varit bäst hela tiden, röstas ut! Och helt plötsligt handlar tävlingen inte längre om vem som är den bästa artisten, utan om vem som bäst kan smöra sig in i i våra hjärtan och manipulera oss på största möjliga sätt. Och därmed har hela poängen med tävlingen försvunnit och det enda som det kan leda till är att rasera alla ideal och normer om vad musik handlar om.
Det finns dock ett sätt att kringgå detta problem, och det är att låta juryn bestämma helt och hållet (eller inneha den avgörande rösten om de inte är nöjda med resultatet) från start till slut. De som sitter i juryn är visserligen totala UFO:n hela bunten och tycks ha diverse mindre hjärnskador, men de vet i alla fall vad de håller på med. Samtidigt skulle förmodligen detta leda till att programmet verkligen lades ner då själva tanken faktiskt är att svenska folket ska få utse sin favorit till "Sveriges nya popstjärna", men uppenbarligen fungerar inte detta.
Jag kommer i alla fall aldrig någonsin, i hela mitt jävla liv, kolla på Idol igen!
Okej det där var en brutal överdrift. Säg vad man vill om programmet, fjortisTV, falsksångsmaraton, allmänt skräp, eller vad som helst, det går ändå inte att komma ifrån att det är ett mycket välfungerande underhållningsprogram. Åtminstonde tyckte jag det ända fram till ikväll. Varför då? Jo lyssna noga här nu (eller läs om ni så vill):
Tanken med hela konceptet är att de ska ta fram en ny popstjärna. Då tycker man såklart att den som helt enkelt är bäst bör vinna. Men så ser inte verkligheten ut! Anledningen till det är att deltagarna röstas vidare genom tävlingen av svenska folket, så kallad demokrati. Demokrati är ett helt värdelöst system, men det är det bästa system som finns. Dock så finns det undantag, som t. ex Idol. Eftersom svenskar är mjäkiga, lama, och har en total oförståelse för "spelets regler" så röstar de i sammanhang som det här inte efter vad hjärnan säger, utan efter hjärtat. Då uppstår sympatiröster, t.ex röster till han som fick lite skit från juryn eller till hon som grinade lite snyggt framför kameran för att hon har varit med i Big Brother och därmed ofta blir dömd på förhand. Vad händer då? Jo, den som helt enkelt är bäst, som har varit bäst hela tiden, röstas ut! Och helt plötsligt handlar tävlingen inte längre om vem som är den bästa artisten, utan om vem som bäst kan smöra sig in i i våra hjärtan och manipulera oss på största möjliga sätt. Och därmed har hela poängen med tävlingen försvunnit och det enda som det kan leda till är att rasera alla ideal och normer om vad musik handlar om.
Det finns dock ett sätt att kringgå detta problem, och det är att låta juryn bestämma helt och hållet (eller inneha den avgörande rösten om de inte är nöjda med resultatet) från start till slut. De som sitter i juryn är visserligen totala UFO:n hela bunten och tycks ha diverse mindre hjärnskador, men de vet i alla fall vad de håller på med. Samtidigt skulle förmodligen detta leda till att programmet verkligen lades ner då själva tanken faktiskt är att svenska folket ska få utse sin favorit till "Sveriges nya popstjärna", men uppenbarligen fungerar inte detta.
Jag kommer i alla fall aldrig någonsin, i hela mitt jävla liv, kolla på Idol igen!
lördag 10 november 2007
Ljuva vintertid
Fy fan va gôtt, äntligen är det vinter! Igår kväll snöade det på utav helsike här och sedan blev det minusgrader under natten. Halt utav bara den visserligen, men snön ligger ju kvar och det är ju det som är det väsentliga. Jag var nyss tvungen att gå ut på en långpromenad för att det var så fint väder. Ni vet ju själva hur det är: snö, lite solsken och strax under nollan, då kan man fan inte sitta inne å mögla! Den som säger något annat ignorerar jag.
Så jag drog på mig vinterjackan, ryckte åt mig min iPod och gav mig ut. Helt planlöst vandrade jag iväg utan ett bestämt mål i sikte, jag tog helt enkelt den väg som föll mig in. Lite lördagsäventyr sådär, och med lite behaglig musik av Europe i bakgrunden så blir det bara desto mer behagligt. Ja, jag lyssnar faktiskt på Europe! Säga vad man vill om dem, kommersiella pudelrockare eller vad fan som helst, men de har faktiskt gjort väldigt många riktigt bra låtar. Det är fan bara i Sverige som kommersiell är ett dåligt ord i populärsammanhang, och att de ser ut som väfriserade utställningshundar gör ingen skillnad på musiken.
Hur som haver så var det en mycket skön promenad, och jag lyckades med det slippa undan åtminstonde en timme plugg. Huruvida det är positivt eller negativt för min del går väl kanske att diskutera om man skulle vara på det humöret, men just nu så skiter jag i att ta ställning i den frågan.
Så jag drog på mig vinterjackan, ryckte åt mig min iPod och gav mig ut. Helt planlöst vandrade jag iväg utan ett bestämt mål i sikte, jag tog helt enkelt den väg som föll mig in. Lite lördagsäventyr sådär, och med lite behaglig musik av Europe i bakgrunden så blir det bara desto mer behagligt. Ja, jag lyssnar faktiskt på Europe! Säga vad man vill om dem, kommersiella pudelrockare eller vad fan som helst, men de har faktiskt gjort väldigt många riktigt bra låtar. Det är fan bara i Sverige som kommersiell är ett dåligt ord i populärsammanhang, och att de ser ut som väfriserade utställningshundar gör ingen skillnad på musiken.
Hur som haver så var det en mycket skön promenad, och jag lyckades med det slippa undan åtminstonde en timme plugg. Huruvida det är positivt eller negativt för min del går väl kanske att diskutera om man skulle vara på det humöret, men just nu så skiter jag i att ta ställning i den frågan.
onsdag 24 oktober 2007
torsdag 4 oktober 2007
På begäran...
...från Ida kommer härmed ett litet inlägg rörande korridorsfesten vi hade i lördags.
Det var bestämt sedan länge att vi skulle ha en stor korridorsfest den 29:e september, och temat för denna fest var Liftarens Guide Till Galaxen. Förmodligen ett av de skummaste teman man kan han till en fest, men det fungerade faktiskt väldigt bra. Trots flera veckors möjligheter till planering började jag inte spåna på min utklädnad förrän ca 2 timmar innan festens början, och eftersom ingen på festen lyckades förstå vad jag skulle föreställa så kan jag lika gärna skita i att försöka förklara det här. Jag bar runt på en blomkruka i alla fall, vilket var betydligt tympligare än Daniels utklädnad. Han hade krupit in i en madrass.
Korridoren pyntades med lite stjärnor utklipta från en t-shirt, en jäkla massa handdukar samt talet 42 skrivet med eltejp på spontant utplacerade ställen. Även restaurangen Milliways fick sig en egen hörna. Folk började störta in så småningom iklädda diverse utstyrslar, dock förekom väldigt många morgonrockar och handdukar. Förmodligen lämnades en del av handdukarna kvar i vår korridor efter festens slut. Även ett par kalsonger påhittades dagen efter, var de kom ifrån och hur fasen de hamnade här vill jag inte ens spekulera i.
Summa sumarum av det hela kan man säga att det var en seg start på festen men att det blev riktigt bra till slut. Dock satt jag mest och tjurade eftersom jag vid detta tillfälle fortfarande knaprade penicillin och inte kunde dricka alkohol. Finns det något jag hatar så är det fulla människor när jag själv är nykter, men förmodligen hatar nyktra människor även mig när jag är full. Vid ca 00.30 bestämde jag mig för att ge blanka fan i allting och gå och lägga mig, vilket jag då gjorde.
Det var bestämt sedan länge att vi skulle ha en stor korridorsfest den 29:e september, och temat för denna fest var Liftarens Guide Till Galaxen. Förmodligen ett av de skummaste teman man kan han till en fest, men det fungerade faktiskt väldigt bra. Trots flera veckors möjligheter till planering började jag inte spåna på min utklädnad förrän ca 2 timmar innan festens början, och eftersom ingen på festen lyckades förstå vad jag skulle föreställa så kan jag lika gärna skita i att försöka förklara det här. Jag bar runt på en blomkruka i alla fall, vilket var betydligt tympligare än Daniels utklädnad. Han hade krupit in i en madrass.
Korridoren pyntades med lite stjärnor utklipta från en t-shirt, en jäkla massa handdukar samt talet 42 skrivet med eltejp på spontant utplacerade ställen. Även restaurangen Milliways fick sig en egen hörna. Folk började störta in så småningom iklädda diverse utstyrslar, dock förekom väldigt många morgonrockar och handdukar. Förmodligen lämnades en del av handdukarna kvar i vår korridor efter festens slut. Även ett par kalsonger påhittades dagen efter, var de kom ifrån och hur fasen de hamnade här vill jag inte ens spekulera i.
Summa sumarum av det hela kan man säga att det var en seg start på festen men att det blev riktigt bra till slut. Dock satt jag mest och tjurade eftersom jag vid detta tillfälle fortfarande knaprade penicillin och inte kunde dricka alkohol. Finns det något jag hatar så är det fulla människor när jag själv är nykter, men förmodligen hatar nyktra människor även mig när jag är full. Vid ca 00.30 bestämde jag mig för att ge blanka fan i allting och gå och lägga mig, vilket jag då gjorde.
söndag 23 september 2007
Pissdag, eller?
Igår var en sån där helt värdelös dag då det mesta som kunde gå fel gick fel, helt enligt Murphys lag. Vid sånna tillfällen önskar man oftast att man bara hade stannat kvar i sängen hela dagen. Tyvärr så kunde inte jag det för jag hade ett problem jag var tvungen att lösa, nämligen en jävulskt dryg huvudvärk jag haft de senaste dagarna. Här nedan kommer en detaljerad redogörelse till varför min gårdag sög så enormt. Dock fanns det vissa ljusa detaljer som underlättade det hela något, men inte nämnvärt mycket.
Det hela började med att jag i samråd med min mor kom fram till att jag borde ta mig ner till Akademiska Sjukhusets akutmottagning för att kolla om jag eventuellt hade dragit på mig en bihåleinflammation. Sagt och gjort, jag kollade busstidtabellen och tog mig ner dit utan större problem, bortsett från ett minst sagt obehagligt sprängande i huvudet. Väl där kollade jag på en skylt för att se vart akutmottagningen låg. På andra sidan av hela härket, så klart! Okej det var bara att börja knata och följa skyltanvisningarna, vilka tydligen var upprättade av en dräktig kossa för de ledde fan enbart till omvägar och allmän förvirring. Till slut kom jag i alla fall fram och behövde inte vänta mer än någon minut innan jag blev mottagen, pluspoäng för det. Sköterskorna konstaterade det som jag redan misstänkte och ordnade en läkartid åt mig. Klockan var nu runt 14.45 och den tid jag fick var 20.40, så det var bara att bege sig hem för att vänta. Först tog jag en sväng ner på stan för att införskaffa huvvudvärkstabletter och nässpray, sånt kan behövas. Promenaden till centrum var inte direkt lång men dryg likförbannat. När jag sedan begav mig till bussen så lyckades jag faktiskt tajma in den precis och behövde alltså inte vänta och se allmänt dum ut, ytterligare ett pluspoäng. Väl hemma begav jag mig så småningom ner till Ica för att inhandla diverse förnödigheter, och för att slippa laga mat köpte jag med mig en kebab i bröd hem. Jag borde ha anat oråd när den bara kostade 25 kronor då jag verkligen fick vad jag betalade för, en aptitretare och inget annat. Skitsamma, tiden gick och jag kunde sedan åka ner till Husläkarakuten för att träffa en läkare. Inget problem där heller bortsett från att bussarna alltid ska vara försenade och fyllda med högljudda fjortisar. En del tycker att man ska införa barnfria avdelningar på flygplan, jag tycker man ska införa fjortisfria avdelningar på bussar. Hur som helst kom jag fram, slapp återigen vänta och fick ett snabbt besked om att det handlade om bihåleinflammation och att jag skulle få penicillin. Det skulle hämtas ut på Akademiska Sjukhuset och jag befann mig nu på Dragarbrunnsgatan. Bara att börja gå med andra ord, inte så farligt långt denna gång heller men likväl drygt. Väl där slapp jag återigen väntetid och fick min medicin omgående och utan krusseduller. Sedan buss ner på stan för att byta till bussen hem till floggan. Den första bussen behövde jag bara vänta ca en minut på, pluspoäng igen, men när jag skulle byta buss så sket det sig ganska kraftigt. Detta skulle ske vid centralstationen och då de bygger om som satan där, samt lägger om varenda jävla busslinje som finns, så fick jag irra runt lite innan jag hittade hållplatsen som bussen skulle avgå från. Jag missade den med ca 20 meter, grovt minuspoäng! Vid det tillfället kände jag att det bästa alternativet var att knata iväg till Burger King för att köpa med mig lite tröstmat och sedan lokaliser någon annan buss som skulle åt mitt håll. Detta gick desto bättre, jag fick visserligen gå en liten bit igen men jag fick med mig mitt käk och lyckades återigen tajma in bussen precis, ytterligare ett pluspoäng. Väl hemma gjorde jag det enda rätta, låste in mig på rummet med min skräpmat och kollade på Flying Daggers.
Så vad blir då slutställningen av det här? Jag lyckades visserligen skramla ihop några pluspoäng vad det gäller både bussarna och väntetider, men eftersom hela dagen i stort sett enbart gick åt till att flänga runt känner jag inte att de uppväger minuspoängen. Jäkla tur att jag hade med mig min iPod, det är fan den som har räddat mig från total apati och fjortisgrundade hörselskador. Det som känns mest ironiskt är det faktum att jag var på bolaget i fredags och köpte på mig en hel del öl för att klara mig ett tag framöver, och nu får jag inte ens dricka. Ska man skratta, gråta eller bara ge fan i att bry sig?
Det hela började med att jag i samråd med min mor kom fram till att jag borde ta mig ner till Akademiska Sjukhusets akutmottagning för att kolla om jag eventuellt hade dragit på mig en bihåleinflammation. Sagt och gjort, jag kollade busstidtabellen och tog mig ner dit utan större problem, bortsett från ett minst sagt obehagligt sprängande i huvudet. Väl där kollade jag på en skylt för att se vart akutmottagningen låg. På andra sidan av hela härket, så klart! Okej det var bara att börja knata och följa skyltanvisningarna, vilka tydligen var upprättade av en dräktig kossa för de ledde fan enbart till omvägar och allmän förvirring. Till slut kom jag i alla fall fram och behövde inte vänta mer än någon minut innan jag blev mottagen, pluspoäng för det. Sköterskorna konstaterade det som jag redan misstänkte och ordnade en läkartid åt mig. Klockan var nu runt 14.45 och den tid jag fick var 20.40, så det var bara att bege sig hem för att vänta. Först tog jag en sväng ner på stan för att införskaffa huvvudvärkstabletter och nässpray, sånt kan behövas. Promenaden till centrum var inte direkt lång men dryg likförbannat. När jag sedan begav mig till bussen så lyckades jag faktiskt tajma in den precis och behövde alltså inte vänta och se allmänt dum ut, ytterligare ett pluspoäng. Väl hemma begav jag mig så småningom ner till Ica för att inhandla diverse förnödigheter, och för att slippa laga mat köpte jag med mig en kebab i bröd hem. Jag borde ha anat oråd när den bara kostade 25 kronor då jag verkligen fick vad jag betalade för, en aptitretare och inget annat. Skitsamma, tiden gick och jag kunde sedan åka ner till Husläkarakuten för att träffa en läkare. Inget problem där heller bortsett från att bussarna alltid ska vara försenade och fyllda med högljudda fjortisar. En del tycker att man ska införa barnfria avdelningar på flygplan, jag tycker man ska införa fjortisfria avdelningar på bussar. Hur som helst kom jag fram, slapp återigen vänta och fick ett snabbt besked om att det handlade om bihåleinflammation och att jag skulle få penicillin. Det skulle hämtas ut på Akademiska Sjukhuset och jag befann mig nu på Dragarbrunnsgatan. Bara att börja gå med andra ord, inte så farligt långt denna gång heller men likväl drygt. Väl där slapp jag återigen väntetid och fick min medicin omgående och utan krusseduller. Sedan buss ner på stan för att byta till bussen hem till floggan. Den första bussen behövde jag bara vänta ca en minut på, pluspoäng igen, men när jag skulle byta buss så sket det sig ganska kraftigt. Detta skulle ske vid centralstationen och då de bygger om som satan där, samt lägger om varenda jävla busslinje som finns, så fick jag irra runt lite innan jag hittade hållplatsen som bussen skulle avgå från. Jag missade den med ca 20 meter, grovt minuspoäng! Vid det tillfället kände jag att det bästa alternativet var att knata iväg till Burger King för att köpa med mig lite tröstmat och sedan lokaliser någon annan buss som skulle åt mitt håll. Detta gick desto bättre, jag fick visserligen gå en liten bit igen men jag fick med mig mitt käk och lyckades återigen tajma in bussen precis, ytterligare ett pluspoäng. Väl hemma gjorde jag det enda rätta, låste in mig på rummet med min skräpmat och kollade på Flying Daggers.
Så vad blir då slutställningen av det här? Jag lyckades visserligen skramla ihop några pluspoäng vad det gäller både bussarna och väntetider, men eftersom hela dagen i stort sett enbart gick åt till att flänga runt känner jag inte att de uppväger minuspoängen. Jäkla tur att jag hade med mig min iPod, det är fan den som har räddat mig från total apati och fjortisgrundade hörselskador. Det som känns mest ironiskt är det faktum att jag var på bolaget i fredags och köpte på mig en hel del öl för att klara mig ett tag framöver, och nu får jag inte ens dricka. Ska man skratta, gråta eller bara ge fan i att bry sig?
måndag 17 september 2007
Då så har det äntligen hänt
Nej jag har inte fått barn. Ännu bättre, jag har köpt en iPod! Inte så revolutionerande kan en del tycka men det finns en ganska löjlig och i det närmaste smått patetisk story bakom det hela. Redan för ca 2 veckor sedan bestämde jag mig för att jag skulle köpa en av de nya iPod Nano när de då släpptes. Det visade sig att det enda stället jag kunde få tag på en då var via Apple Store, vilket i sig inte var något problem då de såldes till ett mycket överkomligt pris jämfört med den gamla modellen. Som lite grädde på moset kunde man även få två rader text ingraverade med laser helt gratis, och det var här problemet började torna upp sig i fjärran. "Klart jag ska skriva något schysst på min iPod" tänkte jag och började fundera. Och det har jag gjort i tamigfan två jävla veckor nu! Jag kommer på en sak på kvällen som jag tycker kan passa bra, lägger mig för att sova på saken och sedan dagen efter känns det inte lika bra längre. Så har jag hållit på ett bra tag nu och därmed lyckats driva de flesta jag känner till vansinne då jag av någon outgrundlig anledning även bryr mig i vad de tycker. Jag kan helt enkelt fan inte bestämma mig när det gäller prylar, det är helt hopplöst.
Så till slut kom jag i alla fall fram till att det bästa att skriva på min iPod var ingenting. Då menar jag självklart inte ordet "ingenting" utan jag sket helt enkelt i att gravera den. I stället drog jag och Male ner till Macoteket i stan efter plugget där jag staplade in med bestämda steg och började pilla på en fin modell och diskutera med säljaren, varpå jag slog till med sällan sedd övertygelse och knatade ut ett par tusenlappar mindre men med en nyfödd kärlek desto större. Att jag kunde bestämma mig för vilken färg jag skulle ha är fasiken helt jäkla osannolikt.
Annars har jag inte alltför mycket att förtälja, plugget tycks gå bra för en gångs skull. Eller njae, hyffsat då i alla fall. I fredags var jag dock på inflyttningsfest hos Mattias och Camilla i deras nya lya. Det var mycket trevligt, jag och Skåne lyckades till och med vinna en juicepress på en tipsrunda de anordnade. Det kändes ju jäkligt otippat att man skulle vandra ifrån en fest med ett 3 deci högt frukostverktyg i solid metall, men fan det var ju kul! Dock blev inte mitt tillstånd mot slutet av kvällen det jag hade planerat. Min tanke var att jag skulle ta det lugnt med bara några öl och mest dra dit och säga hej, men så blev det då fan inte! Någon där tyckte att det vore skojigt med ett litet snapsrace med tillhörande snapsvisor, och jag hakade ju självklart på dum som jag var. De andra bet av sina snaps halvvägs vilket då inte jag gjorde, något jag senare fick ångra då det plötsligt kändes som om någon dragit ett basebollslagträ i bakuhuvud på mig. Det var ungefär då jag insåg att det var lika bra att tacka för mig och promenera hemmåt. Jäkla tur att det inte var så långt att gå. Fransyskan i min korridor hittade mig någon timme senare på golvet framför min dörr där jag låg i mörkret och försökte få in nyckeln i låset, något som jag inte lyckades med förrän hon tände lyset. Då när ljuset äntligen gick upp för mig kom jag omedelbart på fötter och kunde bryta mig in i mitt kära rum för att äntra sängen och få en välbehövlig natts sömn. Dagen efter tillbringade jag större delen av eftermiddagen på skolan och lyckades konstigt nog få en hel del gjort. Mirakel uppstår när man minst anar det.
Så till slut kom jag i alla fall fram till att det bästa att skriva på min iPod var ingenting. Då menar jag självklart inte ordet "ingenting" utan jag sket helt enkelt i att gravera den. I stället drog jag och Male ner till Macoteket i stan efter plugget där jag staplade in med bestämda steg och började pilla på en fin modell och diskutera med säljaren, varpå jag slog till med sällan sedd övertygelse och knatade ut ett par tusenlappar mindre men med en nyfödd kärlek desto större. Att jag kunde bestämma mig för vilken färg jag skulle ha är fasiken helt jäkla osannolikt.
Annars har jag inte alltför mycket att förtälja, plugget tycks gå bra för en gångs skull. Eller njae, hyffsat då i alla fall. I fredags var jag dock på inflyttningsfest hos Mattias och Camilla i deras nya lya. Det var mycket trevligt, jag och Skåne lyckades till och med vinna en juicepress på en tipsrunda de anordnade. Det kändes ju jäkligt otippat att man skulle vandra ifrån en fest med ett 3 deci högt frukostverktyg i solid metall, men fan det var ju kul! Dock blev inte mitt tillstånd mot slutet av kvällen det jag hade planerat. Min tanke var att jag skulle ta det lugnt med bara några öl och mest dra dit och säga hej, men så blev det då fan inte! Någon där tyckte att det vore skojigt med ett litet snapsrace med tillhörande snapsvisor, och jag hakade ju självklart på dum som jag var. De andra bet av sina snaps halvvägs vilket då inte jag gjorde, något jag senare fick ångra då det plötsligt kändes som om någon dragit ett basebollslagträ i bakuhuvud på mig. Det var ungefär då jag insåg att det var lika bra att tacka för mig och promenera hemmåt. Jäkla tur att det inte var så långt att gå. Fransyskan i min korridor hittade mig någon timme senare på golvet framför min dörr där jag låg i mörkret och försökte få in nyckeln i låset, något som jag inte lyckades med förrän hon tände lyset. Då när ljuset äntligen gick upp för mig kom jag omedelbart på fötter och kunde bryta mig in i mitt kära rum för att äntra sängen och få en välbehövlig natts sömn. Dagen efter tillbringade jag större delen av eftermiddagen på skolan och lyckades konstigt nog få en hel del gjort. Mirakel uppstår när man minst anar det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
